Skivor | Per Wiker

Mara Levine: Jewels and harmony

Publicerat den: 27 mars 2013 08:23 | Senast uppdaterad: 03 juni 2015 23:37

Taggar: ,

Mara Levine
Jewels and harmony

Ibland är det bra att ens fördomar får sig en liten försiktig törn. Det behövs för att man ska vara på sin vakt. Som nu, när jag till slut stoppar in Mara Levines Jewels and harmony i cd-spelaren. Det är en stark upplevelse och jag blir fortfarande störd över tanken att jag faktiskt kunde ha missat detta – allt på grund av omslaget som ser ut som en hemmagjord annons för spådomar/magiska stenar i Hemmets Journal. Omslaget ändrar jag inte uppfattning om, och ett syfte med det tycks faktiskt vara att sälja sin egen produktion av smycken. Det må vara som det vill med den saken – men musiken framkallar en Susann Boyle-känsla av pur glädje, kombinerat med en icke ringa mängd skam för att man låtit sina fördomar styra.

Mara Levine verkar leva för att sjunga, precis som tvåhundra miljoner andra betydligt yngre och hippare flickor, och Mara har nu på eget bevåg sammanställt sin andra skiva. Och jag säger det direkt; hade hon haft, eller får hon framdeles, bara rätt uppbackning från något bolag kommer hon att sopa mattan med hela folkscenen. Joan och Nanci och allt vad de nu kan tänkas heta får se upp, alternativt gå i välförtjänt pension. Femton låtar bestående av en blandning av välkända klassiker, okända guldkorn och nyskrivet material. Versionerna av Paul Simons ”Leaves that are green” och ”April come she will” är bra exempel på henne unika förmåga; vem som helst kan lära sig att sjunga dessa sånger, men för att få dem att bli så levande och starka att håret står rakt ut på armarna måste man ha förstått låtarna, för det första, och, för det andra, besitta en alldeles särskild förmåga att förmedla känslor och musik.

Steve Goodmans ”The Dutchman” är faktiskt nästan helt i klass med hans egen version, och det vill inte säga lite. Hon lyfter även upp lite okändare låtar av starka låtskrivare och sjunger dem rakt in i ditt hjärta, som Bill Stanes ”River” och den vemodiga men livsbejakande ”Blackberry time”. En specialskriven låt har hon fått av Si Kahn, ”When I sing with you”, i vilken han tycks ha sammanfattat det märkligt besynnerliga med Mara Levine. När hon sjunger händer någonting nästintill övernaturligt och hela skivan har en tidlös säkerhet och precision över sig. Summa summarum; en rörande historia, en gripande skiva och en välförtjänt minnesbeta. För den här skivan kommer jag att återvända till. Mycket och ofta.

Följ min blogg med Bloglovin